Det här är i sig ingenting nytt. Nyhetsartiklar har genomgått innehållslig devalvering per förmedling så länge att det snarare verkar vara regel än undantag, åtminstone i kvällspressen. Åsiktsmaterial är ju en annan femma. Denna dewriting innebär ju en bokstavlig fördumning av krönikor och ledare, inte minst eftersom idéerna bevisligen inte är originella.

”Övriga nominerade var Henrik Dorsin, I hetaste laget, Reuben Salmander, Cabaret, Karin Oscarsson, Chicago samt Christer Nerfont, för sin roll i såväl Jekyll & Hyde som i Spamalot.”

Således gläder sig säkerligen både Julius Malmström och Nerfont själv. Robert Rydberg, som spelade den roll i Spamalot som Nerfont var påtänkt för (men alltså aldrig gjorde), har kanske en annan syn på det hela. Vad SJ beträffar bör de helst se över balansen mellan behovet av goodwill efter vinterns katastrof och nödvändigheten av research.

Det är inte utan att man även som heterosexuell man undrar vad denna undergrävelse av det egna ska tjäna till.

När Barack Obama nu suttit i Vita huset i två år har de inte bara de politiska utan även de musikalisk-parodiska tongångarna förändrats. Av en president Barry White har det nu blivit vad jag med min dessvärre något bristande terrängkännedom i hiphopkretsar skulle beteckna som en president Ol’ Dirty Bastard.

Oavsett vilken artist man anser att presidenten liknas vid så är det här riktigt bra. Man kan nämligen inte annat än applådera komikern James Davis och filmskaparen Martin Usher för deras höga ambitionsnivå med den vänliga och hysteriskt roliga Obama-parodin ”Head of the State” (baserad på den betydligt mindre humoristiska ”Hard in da Paint” av den fullkomligt distanslöse Waka Flocka Flame, något av en hiphopens Joey Killer om man ska tro en med illa dold munterhet infogad kommentar om artisten i en en artikel om parodi i New York Times). Sedan kan man förstås diskutera hur trångsinta amerikanska högertomtar reagerar på tilltaget.

Jag själv undrar mest vilken svensk eller för den delen europeisk politiker som skulle kunna komma i fråga för något sådant här. Det är kanske bara att inse att en sådan här hommageparodi bara kan ges en gång åt en enda person. Vissa saker är unika även i politikens trampkvarn.